Lucka 14: Besök hos ungdomarna

Sedan jag kom till klubben för 6 år sedan har jag sett ungdomsverksamheten gå både upp och ner vilket är naturligt. Generationer kommer och går. Idag är det ett riktigt imponerande gäng tjejer och killar men även en imponerade ledarstab som ser till att det är högkvalitativa träningar. Det känns riktigt bra att springa för en klubb med växande ungdomsverksamhet av många anledningar. Den mest själviska anledning kan sammanfattas med följande citat:

"I care about our young people, and I wish them great success, because they are our Hope for the Future, and some day, when my generation retires, they will have to pay us trillions of dollars in social security"

– Dave Barry

 Nu är det inte underhåll som är intressant, utan jag tänker på den dag när jag  blir gammal och gaggig, drabbas av gubbvader varannan vecka, lagt på mig ett par extra kilo och inte längre orkar ta de tuffa sträckorna på stafetterna. Då är det skönt att veta att det kommer ett hungrigt gäng underifrån redo att göra jobbet så jag kan springa glidarsträckorna och kan slöa till med gott samvete.

De mer ädla anledningarna är såklart att det är viktigt för klubben och orientering att det kommer in nytt folk. Och det är skönt att vi som en av landets främsta klubbar tar vårt ansvar och har ett gott gäng på gång.

Under hösten har jag vid två tillfällen besökt ungdomsträningarna. Den första gången var som uppföljare strax innan SM. Väl på plats på träningen i Mölndal är det febril aktivitet, ledare för de olika grupperna snackar ihop sig, några byter om, andra pratar på om saker som inte direkt verkar vara föra veckans vägval, några springer runt och visar inte tillstymmelse till det allvar som ofta infinner sig innan start på seniorträningarna. Och det är precis så det ska vara, alla ska kunna delta på sina villkor. Vissa tycker det är fantastisk kul att tävla och andra tycker det är roligare att träffa kompisarna. Det enda viktiga är att det är roligt.

Strax senare är tränarna redo och kallar till sig grupperna. Det som tidigare kunde beskrivas kaos av den mildare graden är nu istället fokus på träningen och strax börjar de olika grupperna bege sig till sina respektive övningar. Jag följer med den äldsta gruppen, på schemat står en variant av stjärn-ol i ett område som är svårare än vad de flesta ungdomarna är vana vid. Utan att ha pratat med alla var min uppfattning att tjejerna och killarna gjorde det riktigt bra. Trots att det var svårare än vanligt så verkade de flesta klara det utan några större problem. Det var kul att se dem anta utmaningen. Mer sådant tycker jag! Man kan ibland springa banor som är för svåra för att det är en rolig utmaning att försöka överträffa sig själv och då även våga att misslyckas. Skulle jag få väja en sak jag saknar från ungdomsåren, så är det att få en bana i handen som är så svår att benen börjar darra av skräck. För inget är så roligt som att klara av något jag inte trodde jag skulle klara.

Samling i navet

Väl tillbaka från träningen så bjöds det på fika. En trevlig avslutning på en riktigt välplanerad träning.

Den andra träningen jag besökte var en spinning-träning i december. SMHI lovade snö/regn och blåst så jag var ganska nöjd när sambosarna satte sig i bilen för att åka på nattcup och jag hade lyckats snylta mig in hos ungdomarna och en varm spinninglokal.

Med 15-20 ungdomar och ca 10 vuxna blev det ganska fullt i spinninglokalen. De vuxna hade placerat sig strategiskt på bakre raden, där kan man maska och dra ner motståndet utan att det syns. Cyklarna stod tätt, nästan lite väl tätt då det inte tog så många minuter innan lite av den där snön började kännas ganska lockande i värmen. Detta var inte något som verkade beröra killarna och tjejerna. Inte heller att cyklarna var ganska stora för en del berörde dem, utan det vara bara att köra. Härligt att se! 

Strax dimmades ljuset ner och passet började på riktigt. Backe efter backe skulle passeras och som spinningledaren lite nöjt förklarade finns det inga nedförsbackar på en spinningcykel. Här är det uppåt som gäller. Backe efter backe besegrades också av hela gänget och när vi fick reda på att sista backen var tio minuter var det enbart från bakre raden det hördes suckar. Lite uppförsbacke är inget som skrämmer ungdomarna. Strax var även den backen avklarad och hela passet klart. Ännu ett bra fixat pass och kul med lite variation från den vanliga träningen.

Av vad jag har sett från verksamheten verkar inte så många pass vara 'vanliga' utan mycket tanke och energi ligger bakom varje träning från ledarnas sida för att göra träningarna intressanta. Och det är det jag tycker är fantastisk just nu, det är inte bara många ungdomar utan en grym uppbackning av föräldrarna. Båda gångerna jag har varit med har det varit en stor skara föräldrar med som hjälper till och avlastar de ansvariga ledarna. Hur mycket engagemang från föräldrarna som ligger bakom varje elitidrottare är nog svårt att förstå innan man själv är förälder och får skjutsa och stå och förfrysa tår och fingrar som åskådare på orienteringstävlingar, fotbollsmatcher eller andra event. Klart är att det är en jätteinsats som vi kan vara jättetacksamma för, speciellt mot sina egna föräldrar men även mot alla andra föräldrar som gör sporten möjlig. Utan dessa skulle orienteringen snart dö ut. TACK!!!

Tjejlagen på Stafett-DM

Som avslutning vill jag säga till alla ungdomar att: fortsätt kämpa på! Ni gör det jättebra. Glöm inte att ha roligt. Det är det allra viktigaste och som tur är så är ju orientering fantastiskt roligt. Var inte rädd för utmaningarna, det är inte hur många gånger man misslyckas som räknas, utan hur många gånger man lyckas. Tillslut klarar ni de riktigt svåra kontrollerna och glöm inte att berömma er själva och skryta lite extra då. Passa dessutom på att tacka era föräldrar för att de ställer upp. Det önskar jag att jag hade gjort oftare när jag var yngre.

/Mikael Eliasson

 

——————————————

Denna nyhet är importerad från gamla hemsidan.
Författare: Mikael Eliasson
Länk till originalnyhet: old.gmok.se/News/Details/732.