Vägen till Lugnet

Vägen till Lugnet – en novis tar sig an 10-mila
Vi har tappat bort oss. Hur gick det till egentligen? Vi skulle ju bara över våtmarken och sedan lite till vänster. Jag och Andreas Eklund står i en lysande oktoberskog utanför Vallentuna och granskar våra kartor. I augusti gick vi intensivkursen och nu springer vi sjundesträckan i var sitt lag på 25-manna 2015. Vi är i slutet av sträckan och har ganska nyligen träffat på varandra i skogen. Orienterare susar förbi runt omkring oss där vi står i all vår vilsenhet. En löpare stannar upp en bit ifrån oss och muttrar någonting om att han har kommit fel. Men vänta lite, det är ju Anders Spånér. Han får syn på oss, springer fram och frågar vart vi ska. Han kollar på våra kartor. Ni ska dit, säger han, samtidigt som han bokstavligen ger oss en knuff i rätt riktning. Vi kommer på rätt spår igen och ögonblicket blir till en av pärlorna bland mina orienteringsminnen.

Två nöjda debutanter, Andreas och David pustar ut efter att genomfört sitt premiärlopp på 25-manna

25-manna ger mersmak och under bussresan hem börjar Patrik Falk prata om 10-mila. Jag har hört talas om 10-mila och har någon slags uppfattning om att det förmodligen är den mest klassiska orienteringskaveln i landet. ”Långa natten” har jag hört talas om, men jag har egentligen inte mer koll än såhär. Jag kollar lite med Patrik om det kanske går att sätta ihop ett lag med oss mindre vana orienterare. Patrik är lite avvaktande och försöker få mig att förstå att det här är en ganska svår tävling och ingen breddkavel som 25-manna. Jag vill inte lyssna och börjar istället försöka övertyga Per Genvad om att han ska springa långa natten, det går sådär. Ungefär här börjar det hela rinna ut i sanden. Väl hemma i Göteborg fortsätter hösten som snart övergår i vinter, även om kylan aldrig verkar vilja infinna sig. Hursomhelst minskar orienteringsaktiviteten något, jag lägger betydligt mer tid i Valhallabadet än i skogen och snart finns inte 10-mila i mitt medvetande längre.

Vintern går sakta men säkert över i vår och på vårens första torsdagsträning, i början av april vid sjön Horsickan, börjar vi prata om 10-mila igen. Andreas ska med upp till Falun. Jag funderar ett tag och anmäler mig ett par veckor senare, men planerar att springa öppna banor som Andreas nu också har bestämt sig för att göra.

…GMOK teknik vid Horsikan en ruggig aprildag… Andreas har precis börjat övertyga David att hänga på till 10-mila

Min orientering går lite upp och ner under våren. Under långdistansen i Ale, i slutet av april, går jag halvt ner mig i en sankmark och till hjälp bryter jag mig en käpp från ett mossigt halvdött träd. Tänk er Gandalf i orienteringskläder, ungefär så känner jag mig. Under samma tävling bjuder en samling döda enbuskar mig hårt motstånd kring åttonde kontrollen och jag bommar rejält. Men bortsett från de här missödena så tar jag faktiskt de flesta kontrollerna rätt bra och varje kontroll är en tävling i sig. Dagen därpå, under medeldistansen, går det inget vidare. Men veckorna senare går två motionsorienteringar på raken och Orintos vårtävling riktigt bra och självförtroendet växer lite igen. När avresedagen för 10-mila närmar sig har jag bestämt mig för att ta med mig pannlampan för att kunna springa natt om någon möjlighet som passar mina förutsättningar dyker upp.

Under bussresan upp till 10-mila träffar jag mina rumskamrater Fredrik Karlsson och Andreas Persson. Vi pratar lite som den stundande stafetten och det visar sig att tredjelaget inte verkar bli fullt, bara en handfull löpare är intresserade och jag skulle kunna springa sist i laget och ta femte-, sjätte- eller sjundesträckan som alla är måttliga 5,8 kilometer. Väl uppe i Falun och på hotellrummet börjar jag förhöra Fredrik om olika vägval och kontrolltagningar baserat på fjolårets 10-milakarta. Jag vacklar och funderar på om jag klarar av en nattsträcka på svart nivå.

Morgonen därpå tar jag niobussen till Lugnet och 10-milastadion. Under dagen springer jag en öppen bana och senare följer jag med spänning damkaveln, där GMOK:s förstalag efter en mycket stark insats slutligen kommer på en god tredjeplats. Under eftermiddagen får jag reda på att det bara är en löpare i lag tre och att jag kan få springa andrasträckan som är en skymning/natt-sträcka på 13,4 kilometer. Eftersom ingen löpare kommer vänta på att jag ska växla över, bestämmer jag mig för att testa på sträckan, blir det för svårt kan jag ju alltid bryta. I sportförsäljningstältet springer jag på Tomas Stenström från Svenska Orienteringsförbundet, som jag lärt känna under intensivkursen. Jag berättar om mina planer och Tomas peppar mig och tycker att det är väldigt kul att jag provar på. Han lovar att följa mig via liveresultaten. Senare under kvällen, strax efter starten av första sträckan, har det tillkommit en löpare som gärna vill springa, så jag byter över till tredjesträckan, en ren nattsträcka på 11,9 kilometer. Jag undrar fortfarande lite vad jag har gett mig in på.

Kvällen går och tjugo minuter före midnatt är jag klar att ge mig av mot växlingsområdet. Funktionstestad pannlampa, SI-pinne, kompass, ja allt är med och nummerlappen sitter på tröjan. Incheckad och väl framme på växlingsområdet börjar jag att aningen förvirrat bekanta mig med rutinerna. Hur vet jag när det är dags att ge sig av? Aha, det finns skärmar där förvarningen för löparen på sträckan innan en ska dyka upp. Jag frågar mig fram och får reda på att det är ungefär två minuter från förvarning till växling. Jag börjar värma upp och sveper med jämna mellanrum förbi skärmarna för att kolla om förvarningen kommit upp. Efter lite joggande fram och tillbaka dyker förvarningen plötsligt upp. Pulsen går upp ett steg, jag ska iväg! Jag springer bort till vår växlingsplats vid staketet och sekunderna senare kommer min lagkompis springande och lämnar över kartan till mig. Han är trött och verkar ha gett allt, härligt! Jag ger mig iväg och tänder lampan, startar GPS-klockan och börjar veckla med kartan samtidigt som jag springer mot startpunkten. Kartan i format A3L känns svåröverblickbar och nu gäller det att hitta startpunkten på kartan och första kontrollen, passa kartan, såja, hoppas att jag inte ser för fumlig ut. Jag drar upp bredvid hoppbackarna och försöker följa med på kartan för att komma på rätt grusväg som jag väljer som första ledstång. Upp bredvid hoppbackarna går det någon slags serpentinväg som jag genar över kurvorna i, men vilken kurva är jag i? Till slut kommer jag iallafall på rätt grusväg. Skönt, nu känner jag att jag har koll, startstressen har lagt sig.

Till första kontrollen är det långt, nästan halvvägs över kartan (2,3 kilometer mäter jag i efterhand). Jag har bestämt mig för att köra säkra vägval. Det är ganska lätt att hitta säkra vägval, det finns gott om vägar, tydliga stigar och skidspår i tävlingsområdet. Mitt vägval till första kontrollen består i princip enbart av väg och sista biten in i skogen av stig, först en stig som senare korsas av en annan stig där jag ska vika vänster in på den korsande stigen. Till sista säkra har jag utsett en liten sankmark som stigen passerar genom, ungefär 70 meter från kontrollpunkten, här delar sig stigen också tillfälligtvis i några parallella spår. Precis efter sankmarken ska jag ta direkt höger, köra på kompassen, passera lite grönt på höger sida och strax därefter ska första kontrollpunkten ligga; en låg brant som jag ska närma mig uppifrån. I teorin en helt vattentät plan. Hur går det i praktiken? Jo, den sitter faktiskt precis som planerat. Fånigt nog känner jag mig lite orolig sista biten in mot kontrollen. Tidigare har jag haft en del andra löpare i närheten, men nu är jag helt ensam. Men precis efter att jag har stämplat kommer tre andra löpare in mot kontrollen. Jag springer ut mot nästa kontroll och känner mig stärkt av att, med mina mått mätt, ha spikat första kontrollen.

Davids GPS-spår in till första kontrollen… ett skolexempel på hur på natten säkra upp extra noga med bra attackpunkt och därifrån noggrann riktning in till kontrollen (red. anm)

Andra kontrollen är ungefär lika lång som första och därefter kommer två ganska täta kontroller. Det rullar på rätt bra, jag planerar mina vägval och kontrolltagningar och försöker vara noggrann. Särskilt fort går det inte, men jag rör mig hela tiden framåt. Efter fjärde kontrollen bestämmer jag mig för att springa hela banan och ställer ner pannlampan ett effektläge för att vara säker på att batteriet ska räcka hela varvet runt. Lampan lyser fortfarande tillräckligt starkt på det något lägre effektläget.

Mot femte kontrollen, som är en något längre sträcka, börjar jag känna mig ganska säker och försöker gena över en sluttning i skogen. Jag slarvar med kompassen, men verkar komma på stigen jag har siktat på och fortsätter på den. Samtidigt kommer någon form av elitklunga jagandes bakifrån och passerar mig i full fart. Det går utför, jag drar på i bra fart och känner mig som en kung tills jag inser att det just för tillfället inte bara går utför rent topografiskt utan även med min orientering. Jag ska ju inte utför och dessutom ser inte stigen ut som på kartan! Okej, det är dags att lugna ner sig lite och ta reda på var jag är. Efter lite snurrande med kartan ser jag snart vad jag har gjort. Jag har kommit på en annan stig som går i nästan samma riktning som den jag siktat på, men jag är 300 meter fel i nästan rak nordlig riktning. Jag börjar med lite stukat självförtroende och med sämre fart att ta mig tillbaka uppför backen för att komma på rätt stig.

Jag försöker att ta mig tillbaka till ursprungsplanen med säkra vägval och noggrannhet. Jag tuggar vidare, tar femte kontrollen och det börjar bli kul att springa igen! Ibland har jag sällskap av andra löpare och ibland ser jag bara skenet av andra löpares pannlampor på håll. Båda upplevelserna är häftiga, men bäst är nog de stunder då jag är helt själv mitt i skogen med min pannlampa.

2 till och med 4… imponerande kontrolltagningsteknik! Följt av den lilla fadäsen mot femman (red. anm)

…på rätt spår igen! (red. anm)

På väg mot fjärde sista kontrollen gör jag ett trötthetsmisstag och springer förbi korsningen som jag skulle vikt av vid, men lyckas reparera misstaget ganska fort. Jag är rejält trött i huvudet, jag har ju varit uppe sedan halv åtta på morgonen och nu är klockan närmare halv tre på natten. De sista kontrollerna ligger tätt och jag närmar mig arenan, jag lyckas hålla någorlunda fokus. Till slut har jag betat av 13 kontroller och har bara sista kontrollen kvar. Det gick vägen, tänker jag och känner en viss harmoni sprida sig i kroppen. Det är en skön känsla att springa in och ta sista kontrollen för att sedan springa rätt in i växlingsfållan och målstämpla. Ingen ska springa efter mig men optimist som jag är tänker jag att kanske har någon ändrat sig och står där och väntar på att få springa. Så delvis därför, men mest för känslans skull, river jag nästa karta och springer fram till det tomma staketet. Jag lämnar över kartan till en funktionär och beger mig bort mot utcheckningen. Efter utcheckningen står Tomas från förbundet och väntar på mig. Han gratulerar till min insats och vi snackar ett litet tag innan jag slutkörd masar mig bort till GMOK-tältet och sedan vidare ner till sovsalen för dusch och efterlängtad sömn.

När tröttheten gör sig påmind kommer lätt misstagen, något vi alla råkat ut för (red. anm)

Efteråt konstaterar jag att kontrolltagningen har gått bra, jag har sprungit ganska rätt på nästan alla kontrollerna och jag har inte ”letat” efter någon kontroll. Misstagen har jag gjort under orienteringen mellan kontrollerna, vid byte av ledstänger eller som när jag försökte gena och slarvade med kompassriktningen.

Nu när jag studerar kartan från 25-manna i efterhand, mer än ett halvår senare, kan jag konstatera att jag och Andreas gjorde kanske världens sämsta vägval mot nionde kontrollen, där vi tappade bort oss. Men vi har kommit längre nu och i slutet av maj fick vi båda vara med som instruktörer på intensivkursen. Det var riktigt kul och lärorikt. Blir det fler 10-mila? Absolut! Jag hoppas på att springa i ett komplett lag så snart som möjligt, gärna med Per på långa natten, även om jag är lite sugen på den sträckan själv. Vi kanske får sätta ihop två breddlag.

David och Per teamade för första gången upp i samma lag på förra höstens IFK-stafett..när är det dags för nästa gång? Till vänster Rasmus Andersson, numera Stockholmsbaserad (red. anm)

Sist men inte minst måste jag rikta ett stort tack till alla härliga människor jag har mött genom orienteringen, ni gör den här sporten fantastisk. Ett särskilt tack till Christer och Patrik för ert engagemang med intensivkurserna. Med dessa ord avslutar jag och önskar alla som har tagit sig tid att läsa ända hit en riktigt fin orienteringssommar!

Allt gott,
David

Lite siffror och kuriosa:
Sträcka tre på 10-mila 2016 var 11,9 km och hade 14 kontroller. Jag gick ut kl 00:06 och min tid blev 2:24:07, 1:18:35 efter snabbaste löparen på sträcka tre (som för övrigt var Ola Martner i GMOK:s förstalag). Av 331 godkända löpare på sträckan kom jag på plats 321 (tjoho, inte sist!) Enligt min GPS-klocka sprang jag 15,5 km.

Davids hela bansträckning

 

——————————————

Denna nyhet är importerad från gamla hemsidan.
Författare: Patrik, Mikael Eliasson
Länk till originalnyhet: old.gmok.se/News/Details/1600.