(Observera att två ord har censurerats… 🙂 Betydelsen av de kursiva^© orden är i princip den samma som Shep själv använde…)

Efter att ha fått en inblick i hur det är att orientera i Schweiz (Lucka 13), Österrike (Lucka 7), Canada (Lucka 16), Norge (Lucka 3) och på Irland (Lucka 5) flyttar vi nu fokus till en tredje kontinent – Oceanien. Eller närmare bestämt Australien. Samtidigt får vi också chansen att läsa om hur våra vänner Dave & Jo har det i sitt hemland. Många är vi som fått ta del av deras generositet under tiden de var här (Sheps kokkonst är svåröverträffad – ryktet säger att det var han som introducerade Quinoa i Sverige…!?). För ett antal år sedan fick bror min (nämns Axenborg i texten nedan) förmånen att besöka David & Jo i Australien och han vittnade om ett fantastiskt omhändertagande. Dessutom orienterade Anders (inte helt oväntat…) ganska mkt under denna vistelse och har hört många fina historier om tävlingarna där. Hur är det egentligen att orientera där nere? Det och mycket mer får ni veta nu…!

Hej GMOK

Det var för länge sen som jag var i Göteborg. Men det känns som igår: i förrgår hade jag tur att vara med i GMOKs lag som blev 15:e på Jukola; och förra veckan fick jag chansen att springa över mållinjen, med IFK på ryggen, som 7:e lag på 10mila…

För ni som inte vet vem David Shepherd/Shep/Skepparn är, jag är en Australiensk söt jäkel^©. Jag bor i Canberra men jag har tillbringat en hel del tid i Sverige och Göteborg. Jag har inte sprungit en tävling i Sverige sedan 2008, men jag har varit en GMOKare sedan 2003… Min tjej, Jo Allison, är också en GMOKare, och nu har vi en son, Roy, som har redan börjat träningen inför medlemstestet.

Först vill jag säga att jag saknar ni GMOKare (vilka goda polare), men det som jag saknar mest är jättebullarna i Haga 😉 Fan vad gott, kanelbullar stor som hjulen på min landvägscykel! Vad rolig det var att fika med Axenborg (som kallades för Spike^© under denna tiden ju) efter ett kallt, blött träningspass. Synd att Mohogny servera bara jätteliten italiensk bullar (biscotti)… Vad konstig att ingen har hittat på guldgruvan som är espresso och jätte(svensk)bullar.

Det är ju sommartiden här nere i Australien, så är det svårt att komma på de minnen ifrån den kall svenska vintern. En gång skulle jag kör ett långpass med Tobbe B, 48 sekunder efter pulsklockan gick på gång var jag liggande på isen. Sjöarna fryser inte här nere ju. En halv timme senare var jag glidande utförsbacken, bakåt, jag hann inte håller greppet då vi skulle springa upför. Jag gled förbi en ung tjej som gick, hur lungt som helst, uppför med en barnvagn. Amatör, och det gäller inte bara is – efter en elitserie tävling, mitt på våren, låg jag på gräset framför hotellet men supertröja, tshirt, tröja, dunjacka, byxor med lika mänga lager som på toppen, mössa, handske, osv… Junis och W&W låg i kalsongerna för att njuta av solen som nästan sken. Det var alltid så, Skepparn som skakade och klagade om temperaturen eller regnet, och Werner som stod, oftast naken, och snackade skit om det underbart väder i Halland. 

Att orientera i Sveriga är bland det roligaste man kan göra som idrottare tycker jag. Vilken utmaning, särskilt om man inte är Svensk. Vi har ju tuff, teknisk terräng i Australien, men på någåt sätt är det en helt annorlunda sport. Sällan har vi de detaljerad höjdkurvorna som är rätt vanliga i Sverige, och oftast är det torr med ingen undervegetation (kan man säga att det finns bara övervegetation? nej, det funkar inte på engelska heller). Jag undrade vad jag skulle skriva om, men Robbies inlägg har visat att kartor är bra. Finns det orienterare som inte är intresserad av att läsa kartor? Särskilt om det finns en bana, bäst om det är en bana från en stor och viktig tävling, som man kan fundera lite på och sen konstatera att yep, jag skulle har spikat alla kontrollerna och vunnit. Nej kanske inte vunnit, men jag skulle har fått stå på prispallen i alla fall. Så här finns de obligatoriska kartorna från tävlingarna i år. Vi tar de på tidsföljden.

Första är Wattle Ridge som finns halvvägs mellan Sydney och Canberra vid Mittagong. Klassisk Sydney sandstone terräng! Jag är född i Sydney, jag flyttade därifrån då jag var 21, så känns Sydney sandstone (om inte Skatås) som hemterräng. Bland de tuffaste (fysiskmässigt) terräng i Australien, grönt och stenig. Hur rolig som helst!

Den nästa är ganska lik Wattle Ridge, men det finns några timmar väst om Sydney vid en gruvstad som heter Lithgow. Det finns hundratals kvadratkilometer sådan terräng där ute, men det mesta är National Park = ingen orientering. Engentligen ligger Gardiners Gap i samma skogen som Wattle Ridge, men det är en stor skog…

Nu drar vi ner till Victoria och the Warby Ranges en halv timme väst om Wangaratta. Terrängen är också stenig, men där nere är det granit, fler berg-i-dagen, inte så många stora brantar utan oftast stora stenar. Banan är Oceania mästerskapets långdistans tävling.

Nu finns vi vid den sista, och det bästa… Rowdy Flat som ligger bredvid Yackandandah, också i Victoria men kartorna i Yack är nästan bara brunbilds kartor. Jakten efter guld i 1900 talet har skapat et landskap som är bara sänkar och smala åsar. Skitrolig, och svårt som satangud. Banan är Oceania mästerskapets medel distans tävling, där hade vi live GPS tracking och storbildsskärm vid arenan – första gången på en orienteringstävling i Australien. Spännande.

Det räcker tycker jag, ni måste jobba idag eller hur? Förhoppningsvis får vi träffas igen snart,på startlinjen i H35 på Oringen kanske? Annars uppe på Getryggen…

up on the goat back

out of the sun

up on the goat back

we'll be having some fun…

god jul och gott nytt år

Shep

——————————————

Denna nyhet är importerad från gamla hemsidan.
Författare: Johan Axenborg
Länk till originalnyhet: old.gmok.se/News/Details/742.